Thereses tankar och funderingar

Jag bodde på ett hotell för ett tag sen och då låg det en lapp på min kudde där det stod ett tänktvärt budskap. Egentligen var det reklam för hotellet ifråga men jag gillade det så starkt att jag har satt upp det på mitt nattduksbord. Det är skönt att det är bland det första jag ser på morgonen för ibland blir budskapet om att allt är möjligt alltför kravfullt.

Säg nej!

Livet är fullt av möjligheter, men det går inte att ta vara på alla. Ibland är det enda rätta att strunta i allt  och bara göra det som faller dig in. Slappna av och ta dig tid att bara njuta av det goda i livet tillsammans med de du har omkring dig. Låt inte andra ha kontrollen över hur du lever ditt liv.

Ställ inte för höga krav på dig.

Jag har alltid varit karriärist, har drömt om arbetslivet länge. När jag blev erbjuden ett bra och intressant jobb tackade jag ja direkt, trots att det var 15 mil bort. Min sambo var glad för min skull och det praktiska skulle väl lösa sig, det var inget problem. Det blev bestämt att jag skulle veckopendla, bara vara hemma på helgerna.

Plötsligt började folk omkring oss ifrågasätta... Hur kunde jag göra såhär mot min sambo? Tänkte jag bara på mig själv? Hur skulle vårt förhållande klara detta? Det skulle ju aldrig gå.
Jag blev osäker, ledsen och arg. I våra ögon var det ju ett så enkelt beslut.

Jag berättade detta för en kompis vars man arbetar 20 mil hemifrån och veckopendlar. Hon sa då något mycket intressant. De hade också blivit ifrågasatta, men här var det tvärtom...
Man frågade varför hon ensviades med att stanna kvar istället för att flytta med honom?!?!

Jag vet inte varför det är såhär, jag vill ju inte tro att det är så att kvinnan som ska rätta sig efter mannen. Är det anledningen blir jag återigen besviken på samhället.

De senaste dagarna har jag fått två mail som gladde mig extra mycket. Det ena löd:
"Du är så jävla bra" och det andra "Ni är änglar, var för sig och i klump :)"

De var inte speciellt långa, tog säkerligen inte många sekunder att skriva men de betydde massor.
I vardagen är det lätt att glömma att ge beröm. Det behöver inte vara krångligt & påkostat, det kan mycket väl räcka med en rad.

Gör någon glad idag!

Jag har letat efter en låttext som jag ville lägga upp här men jag hittar den inte så istället får det bli ett "lyssningstips".

Lyssna på Real Groups "Varför får man inte bara vara som man är"

Den texten är så bra och så sann

Det är en speciell upplevelse att åka på turné med en kör. Vi sjunger upp, övar, har konsert, åker för att äta middag och för stämningens skull sjunger vi spontant på restaurangen. Vi sätter oss i bussen för en två timmar lång färd efter en lång dag, men är vi tysta? Nä, självklart inte. Någon har tagit med sig gitarren och vi kör allsång hela vägen. Väl framme är de flesta trötta men ändå samlas vi ett utav rummen för en nattlig sångstund. Några få timmar senare är det dags för en ny uppsjunging, en ny konsert.

Jag var på turné med kören i helgen och som vanligt när man är ute i stora sällskap så handlar det mycket om att dricka. Efter middagen sa en tjej till mig "Det är så skönt att det finns en till som inte dricker. Jag brukar inte falla för grupptryck men när det gäller alkohol dricker jag bara för att alla andra gör det. "

Ibland kan man känna att man inte gör någon skillnad som ensam UNF:are. Det är vid sådana tillfällen som man måste tänka att man faktiskt kan göra skillnad för någon bara genom att dricka alkoholfritt till maten en kväll.

Min kompis har fått jobb och ska flytta till en ny stad. Kommunen där har en service där man låter personer som fått jobb inom kommunen och vill flytta dit få förtur till lägenheter.

I början av veckan sökte min kompis det och igår blev han beviljad förtur. Handläggaren på bostadsföretaget hade semester men i mitten av nästa vecka skulle han bli erbjuden lägenhet.

Jag blev imponerad av att processen gick så snabbt. Tråkigt att man ska behöva bli imponerad när saker fungerar som de borde utan alltför mycket byråkrati.

Gårdagen var en dålig dag. Den började med ösregn och sen gick det bara utför. När jag kom till jobbet var det låst och tomt, jag började fundera över om jag missat något. Det hade jag inte utan alla var sena. Vid lunch var det fortfarande tråkväder vilket resulterade i att jag inte fick någon lunchpromenad, dagens arbetsuppgift gick inte att lösa eftersom precis allt strulade. Till eftermiddagsfikat fanns det ingen mjölk = illamående av för stark kaffesmak i min wiener melange. Flera gånger under dagen ringde älsklingen och lät förkrossad. Han är deppig och det är mycket på grund av mitt karriärsbeslut. Han är ledsen och jag är 15 mil bort.

 

Bussen ut till kansliet var full så jag fick vänta på nästa. Väl på bussen skulle vi ta oss fram i ett Stockholm som drabbats av översvämningar i rusningstid, med andra ord jag blev försenad till mitt första möte. Mötet drog ut på tiden vilket resulterade i att det möte som jag verkligen var peppad för hann jag bara vara 20 minuter på. I stressen missar jag dessutom att jag behövde några underskrifter av mötesdeltagarna. Rör mig mot bussen, ser den åka iväg. Vill inte belasta UNF med onödiga utgifter men ringer ändå taxi (eftersom det är jag som klantat bestämde jag mig för att ta kostnaden personligen). När jag ska berätta vart jag är säger jag fel adress eftersom busshållsplatsen har ett annat namn en gata, får försöka leta på den rätta adressen. När chauffören väl dyker upp säger han att det är en chansning om jag ska hinna med tåget, han påpekar också att han inte kan dra på ”eftersom det är sjukt höga fortkörningsböter nu”. Han lugn stressar mig, tiden tickar…

Väl framme vid centralen ska jag slänga väskan över axeln men axelremmen har gått av, springer mot en snurrdörr och den står still! Tar en annan väg, tittar vart tåget ska gå ifrån, spår 18… försöker lokalisera det. Hittar spår 11, 12, 13…nästan längst bort är spår 18, jag hann med.  Än är jag inte framme men hittills har det gått bra.

 

Skrev bloggen på tåget och trodde att det skulle vara över men … telefonen ringer en massa och plösligt tar batterierna slut. När jag ska ta bussen hem dyker den inte upp… en annan chaufför hälsar att den fått lite problem. 20 minuter för sent är jag på väg tillbaka…

Det värsta med dagen är att jag inte får avsluta den i famnen på min älskade som kramar om mig, pussar mig på pannan och säger några uppmuntrade ord.

 

Nu har jag lagt till en massa länkar till olika bloggar som jag brukar roa mig med att läsa. Det blev ganska många. Kanske kan du hitta nån ny favorit.

I går skulle jag byta tåg i Ludvika. Jag gick ut på perrongen och tittade upp på tåginformationen. På spår 2 gick tåget mot Falun, Gävle. På andra sidan gick tåget mot Fagersta, Västerås.

Ibland tvingas man till vägskäl som man inte vill. Det är lite tungt...