Thereses tankar och funderingar

Jag är medveten om att jag är en rastlös själ som inte gillar när saker går för sakta. Men riktigt hur rastlös jag är det visste jag inte förens jag började på det här jobbet...

Jag sitter och väntar på uppdrag. Har gjort det i vad som känns som en evighet men egentligen är det bara två veckor. De första dagarna gick det ganska bra. Jag och mina kollegor kom på uppgifter, läste i våra böcker och skrev fina sammanfattningar. Jag och en kollega hade dessutom ansvar för en kräftskiva för kontoret så det fanns lite att göra. Sen kom vecka två och jag började känna hur det kliade i fingrarna. Nu är det början på vecka tre och jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen. Jag klarar inte av att inte göra nånting och jag klarar inte av att strunta i jobbet och bara surfa runt hela dagarna.

Rastlösheten gnager i mig och det känns som jag ska börja klättra på väggarna snart. Snälla ge mig ett uppdrag...

Man spenderar mycket tid på sitt arbete. Om man tänker vaken tid så är det ofta mer tid på jobbet än hemma. Därför är det viktigt att man trivs och jag har svårt att förstå dem som inte gör något åt sin situation om de inte gör det. Visst kan det vara svårt att få ett jobb men man är ändå skyldig att åtminstone försöka göra nåt åt sin situation och inte bara nöja sig för att det är enkelt.

Jag har haft tur eller så är det bara en smekmånadsfas. Jag har utmanande uppgifter som kombineras med små enkla saker som typ ställa i ordning konferensrummet, köpa fika eller leta efter en försvunnen kabel. Jag har ett arbetsklimat där man kan ha en avvikande åsikt och ändå vara välkommen. En miljö där inga ämnen är tabu och fikasamtalen kan handla om allt drån när chefen gjorde bort sig till om regeringen gjorde rätt eller fel vid tsunamikatastrofen. Allt från om grönsaker verkligen inte har känslor till hur långt upp man egentligen ska vaxa benen eller vilket parti man bör rösta på. Det är en skön blandning.

Jag har arbetskamrater som får mig att skratta, hjälper mig när jag kör fast, som jag kan styra lite över, som kan styra över mig, som säger ”Therese, ta det lugnt nu, ta en fika istället” men som nog likväl kan säga åt m ig att anstränga mer om det skulle behövas. Jag trivs!

I dag ska jag åka iväg och jobba ideellt över helgen efter att ha jobbar i två veckor i streck. Min far förmanade mig och tyckte jag var smått dum i huvudet som tog på mig jobb när jag äntligen fick en ledig helg. Han har inte riktigt förstått att ideellt arbete är något energigivande. Visst kan det var tungt ibland men oftast är det bara kul och gör en glad.

Jag pendlar till mitt jobb just nu. Spenderar mycket tid på bussar och det ger ju en chans att studera människor. Om man tar en morgonbuss, den vid 7:30 så märker man hur trötta alla är. 7:30-bussens människor går på bussen, sätter sig ner och slår igång sin MP3-spelare, 5-10 minuter senare sover de. Bussen är tyst och lugn. Om man istället tar en lite senare buss, 8:00-bussen så har nåt hänt. Folk ser inte alls lika trötta ut, istället verkar de lite småstressade och roar sig med saker de inte hunnit på morgonen, sminkar sig, läser tidningen osv.

Det är fascinerande hur stor en ynka halvtimme kan göra på människor trötthet.

Man anpassar sig snabbt. Jag börjar komma in i rutiner nu och har därför börjat känna av min rastlöshet. Jag har alltid haft många fritidsaktiviteter. Kvällarna har varit fyllda av träning, sång, UNF och annat. När jag flyttade för 4 år sedan sa jag upp mina intressen här och hittade nya i min nya hemstad. Nu är jag tillbaka och håller på att bli tokig. Försöker komma på om jag ska leta på en kör, börja på någon kurs, hitta nånstans att träna eller allt på en gång. Under företagskick-offen testade jag bågskytte och blev fast. Håller på att kolla upp möjligheterna för de tnu. Det vore perfekt för mina tunna armar och instabila rygg. I vilket fall som helst måste jag hitta på nånting.

Jag har blivit vuxen (eller nästan i alla fall, gillar fortfarande inte kaffe, oliver eller ädelost). Jag har börjat jobba. De första veckorna på min traineeplats har varit kurser, kurser och åter kurser. Har pendlat mellan Helsingborg, Stockholm, Gävle, Sandviken och Västerås samt oftare sovit i hotellsäng än nån säng jag känner igen. Traineekompisarna är ett trevligt gäng! En utav våra kursledare sa till oss att vi är så söta eftersom vi håller ihop som en skock ankungar : ) Så är det nog men det känns bra!

Men nu är kurserna slut och det är lokalkontoret som gäller. Livet som arbetare skiljer sig väldigt från livet som student. Den främsta skillnaden är tiden. Gå upp klockan 6 för att vara på jobbet vid 8. Jobba till 17, hemma och färdigäten vid 18:30. För att få 8 timmars sömn bör man sova ca 22, dvs. 3½ timme per dag att roa sig på. Det är ungefär tvärtemot studentlivet där man jobbade 3½ timme och roade sig resten av tiden. Många människor har det ju såhär och det fungerar så jag ska nog vänja mig jag med.

En annan stor skillnad är pauserna. När jag pluggade brukade jag köra stenhårt utan någon paus. Nu är det lång lunchpaus och i princip obligatoriska för- och eftermiddagsfika. Det är positivt och gör att man orkar mer.

Den sista skillnaden är att kunna lämna jobbet på just jobbet. Flera gånger har jag tagit upp min bok hemma men snart insett att jag är ledig och ingen kräver att jag ska ha fixat något medan jag är hemma. En klurig men skön omställning.

Det har blivit många sena nätter i sommar, anledningen heter Genline och är en tjänst där man får tillgång till inscannade kyrkoböcker från alla Sveriges hörn. Jag har hållit på med släktforskning förr men haft en paus under studietiden. I sommar upptäckte jag Genline och det resulterade i att jag var på biblioteket dagligen tills den dagen då Daniel sa att vi borde köpa hem tjänsten. Det beslutet resulterade i åtskilliga nätter framför datorn. Vi har grävt både i Daniels och min släkt och det är lika intressant båda två. Den som känner mig vet att jag är otroligt rastlös och otålig och därför facinerar forskningen mig. Där blir jag lätt fast och spenderar timmar med att lösa problem. Kanske är det för att det berör mig, för att utan dessa människor och deras öden skulle inte jag vara den jag är och leva det liv jag lever, spännande tanke.