Ibland måste man får klaga och tycka synd om sig själv….

Gårdagen var en dålig dag. Den började med ösregn och sen gick det bara utför. När jag kom till jobbet var det låst och tomt, jag började fundera över om jag missat något. Det hade jag inte utan alla var sena. Vid lunch var det fortfarande tråkväder vilket resulterade i att jag inte fick någon lunchpromenad, dagens arbetsuppgift gick inte att lösa eftersom precis allt strulade. Till eftermiddagsfikat fanns det ingen mjölk = illamående av för stark kaffesmak i min wiener melange. Flera gånger under dagen ringde älsklingen och lät förkrossad. Han är deppig och det är mycket på grund av mitt karriärsbeslut. Han är ledsen och jag är 15 mil bort.

 


Bussen ut till kansliet var full så jag fick vänta på nästa. Väl på bussen skulle vi ta oss fram i ett Stockholm som drabbats av översvämningar i rusningstid, med andra ord jag blev försenad till mitt första möte. Mötet drog ut på tiden vilket resulterade i att det möte som jag verkligen var peppad för hann jag bara vara 20 minuter på. I stressen missar jag dessutom att jag behövde några underskrifter av mötesdeltagarna. Rör mig mot bussen, ser den åka iväg. Vill inte belasta UNF med onödiga utgifter men ringer ändå taxi (eftersom det är jag som klantat bestämde jag mig för att ta kostnaden personligen). När jag ska berätta vart jag är säger jag fel adress eftersom busshållsplatsen har ett annat namn en gata, får försöka leta på den rätta adressen. När chauffören väl dyker upp säger han att det är en chansning om jag ska hinna med tåget, han påpekar också att han inte kan dra på ”eftersom det är sjukt höga fortkörningsböter nu”. Han lugn stressar mig, tiden tickar…

Väl framme vid centralen ska jag slänga väskan över axeln men axelremmen har gått av, springer mot en snurrdörr och den står still! Tar en annan väg, tittar vart tåget ska gå ifrån, spår 18… försöker lokalisera det. Hittar spår 11, 12, 13…nästan längst bort är spår 18, jag hann med.  Än är jag inte framme men hittills har det gått bra.

 


Skrev bloggen på tåget och trodde att det skulle vara över men … telefonen ringer en massa och plösligt tar batterierna slut. När jag ska ta bussen hem dyker den inte upp… en annan chaufför hälsar att den fått lite problem. 20 minuter för sent är jag på väg tillbaka…


Det värsta med dagen är att jag inte får avsluta den i famnen på min älskade som kramar om mig, pussar mig på pannan och säger några uppmuntrade ord.

 

Kommentarer
Postat av: Anna

Usch, stackare! Det verkar alltid vara så att en dag som börjar med krångel bara fortsätter i samma spår! Men nu tror jag att det kommer komma en bra dag för dig för att väga upp det hela! Sköt om dig.
KRAM

2006-10-05 @ 12:58:28
Postat av: Robert

Stackare, jag tyckte väl du såg lite tilltryckt ut på RS... =/ Se till att ta dig tid att vara ledig och åka hem till västerås, det lär ni båda behöva!

Postat av: Peter

Men oj vännen! Det var en riktig rövarhistoria! *kramar om* Ja, se till att ta en helg med älsklingen! Det behöver du och sen en sak till. Nu lär det dröja innan det blir en sådan här dag för dig. De brukar inte ligga nära varandra! Kram!

2006-10-05 @ 22:29:54
URL: http://zodiac.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback