Spännande möten
Det är spännande vad livet i rörelsen kan få en att uppleva. I tisdags var jag på styrelsemöte för en styrelse som i princip består av mig och 5-6 stycken män i åldern 65-90 år. Dom är så söta. Till exempel fick jag protokollet från förra styrelsemötet i handen och det var skrivet på skrivmaskin. När vi sedan insåg att det var en del fel i protokollet som måste redigeras, tittade förra mötes sekreterare uppgivet på oss "Jag måste alltså skriva om hela protokollet?" Insåg plötsligt att ja, så skulle det ju bli, skriva om hela protkollet för att en punkt blivit missuppfattad.Vi bestämde oss dock att skriva in ändringarna i det nya protokollet istället och återigen insåg jag hur bra det är med datorer.
Det är också spännande när dessa män pratar om olika projekt som de vill arbeta med i sina orter. De pratar om att de ska gå ut på skolor och diskutera med ungdomarna. Jag brukar fundera på hur mycket skilnad det gör när dessa män går ut på skolor men det är inte det som är huvudpunkten i detta utan huvudpunkten är deras enorma vilja. Dessa herrar brinner för nykterheten och har kämpat sen de var små. Och trots att det nog kan kännas som att det går allt mer och mer utför så ger de inte upp, de sprudlar fortfarande av idéer och viljekraft.
Eftersom det var årets sista möte skulle vi gå ut och äta en jultallrik efter mötet och det gjorde vi, fyra äldre män och jag. Restaurangpersonalen tittade lite konstigt på mig eftersom de nog inte tyckte jag passade in men i alla fall. Under middagen fick jag lära mig hur livet som lanthandlare var och hur man gjorde lutfisk. Jag fick höra om livet när man växte upp i en godtemplargård för att ens far var vaktmästare och lära mig diverse olika generationsuttryck. Dessutom kommer jag aldrig glömma den lycka som strålade ur dessa mäns ögon när personalen kom in med lutfisk åt dem (efter att de tidigare skojat med personalen och sagt " får man ingen lutfisk här?"). Tänk att man kan bli så lycklig över lite fisk :)
Det är också spännande att de behandlade mig som en dam, för dem var det självklart att man skulle dra ut stolen till mig, servera mig mat först, hälla upp mitt vatten, ta på mig min jacka osv.
Och när jag såg personalens förundrande blickar "vad gör den där tjejen här?" då tänkte jag att jag är så glad att jag är med i denna rörelse som låter mig träffa personer och umgås med dem som jag aldrig skulle lärt känna annars. Det är bland det bästa.
Det är också spännande när dessa män pratar om olika projekt som de vill arbeta med i sina orter. De pratar om att de ska gå ut på skolor och diskutera med ungdomarna. Jag brukar fundera på hur mycket skilnad det gör när dessa män går ut på skolor men det är inte det som är huvudpunkten i detta utan huvudpunkten är deras enorma vilja. Dessa herrar brinner för nykterheten och har kämpat sen de var små. Och trots att det nog kan kännas som att det går allt mer och mer utför så ger de inte upp, de sprudlar fortfarande av idéer och viljekraft.
Eftersom det var årets sista möte skulle vi gå ut och äta en jultallrik efter mötet och det gjorde vi, fyra äldre män och jag. Restaurangpersonalen tittade lite konstigt på mig eftersom de nog inte tyckte jag passade in men i alla fall. Under middagen fick jag lära mig hur livet som lanthandlare var och hur man gjorde lutfisk. Jag fick höra om livet när man växte upp i en godtemplargård för att ens far var vaktmästare och lära mig diverse olika generationsuttryck. Dessutom kommer jag aldrig glömma den lycka som strålade ur dessa mäns ögon när personalen kom in med lutfisk åt dem (efter att de tidigare skojat med personalen och sagt " får man ingen lutfisk här?"). Tänk att man kan bli så lycklig över lite fisk :)
Det är också spännande att de behandlade mig som en dam, för dem var det självklart att man skulle dra ut stolen till mig, servera mig mat först, hälla upp mitt vatten, ta på mig min jacka osv.
Och när jag såg personalens förundrande blickar "vad gör den där tjejen här?" då tänkte jag att jag är så glad att jag är med i denna rörelse som låter mig träffa personer och umgås med dem som jag aldrig skulle lärt känna annars. Det är bland det bästa.
Kommentarer
Postat av: Annpann
Mohaha, jag minns den tiden då jag satt och plitade ner protokollen för hand i den där förhatliga protokollsboken... och hur glad jag var när vi övergick till dataskrivna protokoll! Men på något sätt har det handskrivna ju sin charm ändå :-)
Kram!
Postat av: Lisa
Vilken härlig beskrivning. Sådär har jag också känt många gånger. Man får möjligeheten att hamna i bisarra situationer och träffa mysko människor. Och att umgås med folk i alla åldrar, vilket ju är rätt unikt i vårt samhälle.
Trackback