Thereses tankar och funderingar

När jag gick i gymnasiet blev jag skickad till skolans kurator eftersom man trodde att jag var på väg att bränna ut mig. Jag hade sedan länge en bestämd uppfattning om hur jag ville att mitt framtida yrkesliv skulle se ut. Jag förklarade för kuratorn att min dröm var att stressa längs gatorna med take-away kaffe i högsta hugg och väskan fylld utav mappar och pärmar. Jag berättade om drömmen att alltid ha en weekendväska packad och att kunna acceptera beskedet "jag vill ha dig i London i morgon". Kuratorn skakade på huvudet och undrade varför jag drömde om ett liv med stress, förmanade om att det var farligt. Då kunde jag inte svara men det kna jag nu eftersom drömmen kommit allt närmare.

Jag mår bra av att ta min take-away chai latte (Kaffe har jag ännu inte accepterat) och kasta mig på ett tåg. Att sitta där med min lap och jobbar. På Sthlms central kommer pulsen allt närmre. Jag gillar att slänga väskan över axeln och ge mig ut i vimmlet, promenera med raska steg mot mitt mål.

Visst, det är ett högt tempo men det det är skillnad mellan stress och puls. Jag gillar pulsen, den ger mig energi, triggar mig framåt.

Idag skulle jag kanske inte säga att jag vill ha ett stressigt liv, men ett liv med högt tempo, det mår jag bra av. Och det var nog det som jag ville förmedla den där gången i gymnasiet också. Jag behövde bara få uppleva det först för att kunna sätta ett bra ord på känslan. Puls.